Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar Stjärten lindad runtom högsta Spetsen, buken spänd och stinn I fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås, Svart och knöglig
Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan, Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans Gap en lerig ström Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögen - Stelt han stirrar över dalen ner, Trycker nosen vädrar mot Marken mellan tassarna vars mörka klor Skymta fram ur våt smutsgrå ragg
Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken, Fader Jökul själv - han som sträckte stjärten upp Mot polen ramarna mot blockberg och ural, Han som över fjäll och slätter vräkte sig, Krälande och vältrande
Han som fyllde hav och sjöar, Rev med klorna rispor i de hårda hällar Gnagde klipporna och pressade Bergen samman med sin tyngd
Ham som skövlade och lade öde sagoskogar, Gröna paradis, blåste med iskall andedräkt bort Allt som levde, blommande och lysteTeksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.
