I skimrande bruddräkt så vit som en snö Står djurtämjarens dotter, en blomstrande mö Hon tvingats att giva en främling sin hand I morgon går färden till främmande land
Ren gästerna samlats men tid är det än För Selma att träffa sin trofaste vän Och sorgsen hon gångar till lejonets bur Att taga farväl av sitt älskade djur
Hon lägger sig ner där hon förr varit van Och lindar sin arm kring dess böljande man Och skogarnas konung sin vildhet har glömt När Selma hon smeker och viskar så ömt
Vi måste nu skiljas min bruddräkt du ser Hav tack kära vän nu vi råkas ej mer Jag tvingats att giva en främling min hand I morgon går färden till främmande land
Du blickar så ömt du mig säkert förstår Förlåt kära vän se jag torkar en tår Men hör hur min brudgum han ropar igen Farväl nu för alltid min älskade vän
En kyss nu till avsked hon lejonet ger Men mannnen vid gallret nu lejonet ser Med ens är dess saktmod och mildhet förbi Det reser sig häftigt i fullt raseri
Den väldiga svansen nu svängningen tar Och Selma står dödsblek men fattning hon har Att bedja och hota är fåfängt beslut För dörren står djuret hon slipper ej ut
Kom hit med en bössa nu främlingen skrek Ett skott ska väl ända den blodiga lek Och dödstystnad härskar geväret han får Han laddar nu, djuret hans mening förstår
Och lejonet rasar i fängslande bur Vill Selma försvara men vet icke hur Ett rytande skallar barmhärtige gud I stycken slet lejonet främlingens brud
Och sedan det druckit den älskades blod Det lägger sig stilla med nedslaget mod Vid bleknande liket det väntar få tröst En kula som mördande sårar dess bröstTeksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.
