en becksvart höstnatt, till synes ändlös Omgiven av lika gränslös skog För alltid besatt av hat mörkt som natten För alltid sökandes vila
Att korsa gränsen till evigheten Att finna evig frid Ensamhet lindrar men bot finns ej Bara den sista vilan helar
En vandring mot skogens djup Sorgklädda själens lindring Ledd av ångestens mörka sken In i ensamhet för alltid
Sökandet ändas en månlös höstnatt Redan var det mörkt som min själ Trodde ej mörkare fanns Men nu kryper svärtan inpå
Bleka läppar ler en sista gång Kalla fingrar greppar bladet Himlen spyr tårar och vindarna skriker Blod värmer frusen mark
Endast tomhet fyller mitt inre I ord likväl som mening Äntligen ändas plågan kallad liv Äntligen tar det slut
Kvar finns ej hat, ilska eller hämndbegär Existerar gör endast ingenting Livet rinner sakta ur venerna Tomheten är oändlig
Evig drömlös sömn kallar Smärtfri vila som aldrig tar slut Aldrig mer förpestas mitt inre Allt svartnarTeksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.
