I Höörs djupa skogar, strax norr om Ringsjön
Kan skönjas en stuga bland den smältande snön
Här bor en käck gosse med gammelmor sin
Men mörkrets halvår har fördunklat hans min

Vintern var tråkig och upptäcktslust gnyr
Pågen vill gärna på våräventyr
Att få se hela jorden - från Sjöbo till Bjuv
Visst skulle en resa som det vara ljuv?

Utan att fråga och utan att be
Utan en tanke på vad som kan ske
Skuttar den unge glatt ut ur sitt hus
Ut i fröken vårens livsgivande ljus

Modig och ivrig är han inledningsvis
Nyter och hänförd, om än inte så vis
Ser bara framåt mot skogar och floder
Tittar ej bakåt efter orolig moder

Länge går gossen emot okänd riktning
Hur ta sig hem? Tar han ej i besiktning
Men han känner sig så väldigt munter och nöjd
Att få se det vildas prakt - en storslagen fröjd

"Vilka söta varelser kan finnas häromkring?
Djuren, liksom jag, älskar vårens blomstring
Kaniner och harar och rådjur och bin
Tomtar och nissar - eller en älg, så fin!"

Växter och liv är allt han kan se
Inga spår av fasa, inga tecken till ve
För en lång stund går han runt och njuter
Tills natten dess grepp om dagen sluter

Fågelkvittret dör ut, skogens dunkel väcks
Ur den förut pigga pågen, missmod kläcks
Att vandra på natten är ej lika kul
Hela vida skogen blir ruskig och ful

"Var är jag nu?" frågar skrajt gossen sig
"Vilka hemskheter kan månne drabba mig?
Jag har gått vilse, vet ej var jag är
Inte en aning om varthän det bär

Vad finns här ute bland bok, alm och ek?
Störtonda väsen som gör var man blek
Björnar och vargar och vildsvin och troll
Häxor och Näcken - man måste ha koll

Har jag nått världens slut än? Har jag nått Igelösa?
Men vad skådar jag där, är det månne en tösa?
En vacker ung kvinna är visst vad det är
Snäll ser hon ut, och vänlig och kär

Hallå ni där borta! Ni sköna jungfru!
Jag är alldeles vilse - kan ni hjälpa mig nu?
Jag hoppas verkligen att jag er inte stör
Men jag vill så hemskt gärna tillbaka till Höör!"

Den fagra går fram och ser på den grabb
Som väckt hennes uppmärksamhet med sitt barnsliga gnabb
Hennes ord, så snälla, som stillar hans gråt
Nattens svärta döljer onda försåt

"Kom med till min tjärn så ska du bli ren
Se'n sova en stund - vila ut dina ben
Utsvulten är du - jag ger dig föda
Det måste du ha efter all denna möda"

Lillpojken häpnar av sin väldiga tur
Vatten gillar han inte, men väl mat och en lur
Raskt följer han damen, den finaste han skådat
Otålig att få alla ting hon bebådat

Genom träden de gå, en gosse, en mö
Bort mot en utlovad, läkande sjö
Vad som väntar därhän, det anar han inte
Den sköna som leder blir snart den vildsinte

"Nu är vi ju framme vid min enkla hemvist
Uppbyggd utav sten, prydd utav björkkvist
Där ute i vattnet, om du där tittar
Den skönaste plats som man någonsin hittar

Kom med mig ut, så blir natten trivsam
Tillsammans kan vi ha det trevligt i min damm!"
Pojken, han tyckte att vattnet såg kallt ut
Han doppade tån och gav från sig ett tjut

"Kan inte ni gå först, ni som är äldst?
Att hoppa i plumset, det gör jag ej helst!"
Kvinnan, hon suckade, "Det kan jag väl göra
Men det du kommer se skall dig uppröra"

När kvinnan och vattnet berörde varann
Omvandlas hon snabbt till en anskrämlig man
Pojken blev häpen men framför allt rädd
På något så'nt här var han inte beredd

Mannen, han sade med grov och barsk röst
Som mynnade ut ur hans håriga bröst:
"Spring inte, grabb, jag visar dig snart
Något som ljudar alldeles underbart!"

Pojken stod ännu orörlig som sten
Vad hade han sett nu i månens sken?
En jätteskön kvinna som bara försvann
I hennes ställe står nu en näck man

Karln simmar ut utan att känna svalka
Tar sig upp på blöt sten utan att halka
Vad drar han fram nu? Jo, ett trästråkspeldon
Gör sig högtidigt redo för att ta ton

Snart ska han väl spela och pågen blir yr
Nog är det dags att han därifrån flyr?
Han vänder sig om för att springa så snabbt
Han någonsin kan, alltså verkligen rappt

Men så når stråken strängen och det låter så milt
Musiken är för hans själ som en värmande filt
Klangernas lockelse kan han inte motstå
Faran i läget vill han inte förstå

Han tar ett steg framåt, mot den som förför
Av så'n vacker tonkonst är väl ingen som dör?
Han inträder sjön, känner inte dess kyla
Märker ingenting alls - blott fiolen yla

Längre ut han går, snart når tjärnen hans hals
Men pojken bara fortsätter - märker ingenting alls
Långt in i hans tankar säger någonting "Halt!
Ta dig ut härifrån, det är alldeles för kallt!"

Men den rösten är svag och musiken är stark
Pojken går inte tillbaks till fast mark
Till slut är hans huvud helt täckt utav vatten
Nu når ej fiolen honom - den far ut i natten

Äntligen får grabben tillbaka sitt sinne
Han frågar sig vad han gör i sjön, härinne
Han vill ta sig ut men han kan inte simma
Kyla och andnöd får honom istället att svimma

Ovanför ytan spelar Näcken sin ballad
Ännu ett offer snärjt av hans serenad
Han känner sig nöjd över nattens illhandling
Vem blir näste man för samma behandling?

Den hemska natten miste en pojke sitt liv
En snäll liten påg, dock busig och naiv
Och Näcken är kvar, lockar vilsna i floder
Så går det, små barn, om ni inte lyder er moder!

---

Teksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.