När jag nu tänker på allt jag gett
när jag vrider & vänder mig täckt med svett
Då inser jag att jag aldrig riktigt förstått...

Då hon sneglar mot min krävande blick
då hon tänker att hon mycket bättre fick
Då inser jag att hon aldrig kommer att förstå...

Jag svartnar. Jag tynar bort. Jag är utan hopp.
Hon blomstrar. Hon gläder. Hon är lycka personifierad.

Detta mörker som jagar mitt sinne
Dessa skuggor som täcker min glöd
Detta samvete som slår mig hårt varje dag

Jag slits itu! Jag blundar! Jag är utan hopp.
Hon smilar. Hon strålar. Hon som ej faller när hon ler.

Jag svartnar. Jag tynar bort. Jag är utan hopp.
Hon blomstrar. Hon gläder. Hon är lycka personifierad.

Men om vi tänker tillbaka i tiden,
då när alla hade en chans...
Skulle jag då hittat lycka, skulle
jag tro att kärlek fanns?
Skulle ni förstå att detta
är en saga långt bortifrån?
Skulle alla vara rädda
för mina hemliga flin och hån?
För att hindra missförståenden
för att rädda min ryggrad
ska jag säga att mina känslor
har av gammalt obehag
en tendens att ibland urarta
att ibland söka sympati
empati och andra plågor
det är bäst jag håller dem inuti...

...men jag kan ej låta bli...

Jag svartnar. Jag tynar bort. Jag är utan hopp.
Hon blomstrar. Hon gläder. Hon är lycka!
Jag slits itu! Jag blundar! Jag är utan hopp.
Hon smilar. Hon strålar. Jag gråter fastän hon ler.

---

Teksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.