Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn Och huden blev en fästning som inget släppte in
Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet; Två tynande lanternor på havets ödslighet
Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken Befruktas till att leva och älska själv igen
Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben Som luften och som Jorden; som livet dom dej ger Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård Och kunna fukta marken framför dej där du gårTeksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.
