En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel Oölad djupt nere i tystnadens salar Ett fall mången gång större än livets mirakel En längtan om död som i tystnaden talar Långt under bergets rötter och den avlidnes grav Bortom livet självt, ändock kommen därav Där smides de törnar som tär på vårt bröst I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst... Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön En ohelig kärek till föruttnelsens intrång Helios! Horlykta! Förbannad må den vara! Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång? Och himmelens järtecken skänker blott tröst Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång... Ty snarans prakt den går ej att förneka Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar Lemmar ge vika! Eder tid äro förbi Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand En fasans gestalt , ödets timglas han bär Öppna din grind och låt elden dö ut Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här...Teksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.
