Jag var som en blomma vinterkylan, ingen ro jag fann i mörkret.
Det jag fruktade mest var övar mig.
I sorgesång var mitt jubel förbytt, mina glädjes hymner i gråtfyllt skri,
Rinnande tårar ropade utan ord; ut om nåd till fridens furste.

Vinden tystnade, stormen dog, till mig smä sakta ett ord
Mitt öra hörde det liksom en viskning: - Allhärskare.

Vakna upp du heilige vind och kom , blås genon min hjärteborg!
Jag kände en bris emot min kind -skuggorna flydde
När jag blickade upp trädde någon infor mina ögon,
en skepnad vars form jag et urskilde.
Där stod Du, lik en ros bladn törnen, du visade mig at du är.

---

Teksty umieszczone na naszej stronie są własnością wytwórni, wykonawców, osób mających do nich prawa.